Ledare Retinanytt 2015

Publicerat den Författare Caisa Ramshage

Grundkit för retinitiker

Sommaren är till ända och hösten är på starkt intåg. På gott och ont för oss retinitiker. Många bävar för mörkret, medan andra tycker sommaren med det ibland starka, bländande ljuset är mer påfrestande. Retinitiker kan nog ibland uppfattas som lite gnälliga; sällan är ljusförhållandena optimala. Men till viss del finns det ju hjälpmedel som kan hjälpa oss. Många känner säkert igen sig i bekymret att få väskan att räcka till för alla saker man vill ha med sig för att vara rustad för olika situationer med för mycket eller för lite ljus.
Många bär ständigt med sig ett litet kit av ficklampor, solglasögon – kanske både mörkare och ljusare för olika ljusförhållanden, filterglasögon, keps eller skärm och sedan diverse saker för detaljseendet, kanske några olika glasögon, förstoringshjälpmedel av olika slag m.m. Ja, listan kan göras lång, men detta är kanske grundkitet för många retinitiker.

En annan sak som ingår i grundkitet för många retinitiker är ju förstås den vita käppen, inte att förglömma.

I förra numret av Retinanytt uppmanade Leif Pehrson till att våga använda den vita käppen. Hans inlägg väckte en del reaktioner och det är precis min erfarenhet också; det är känsloladdat med käpp.

Denna harmlösa, lilla, vita tingest; varför väcker den så mycket känslor? Jo, den ger en signal att vi är annorlunda, kanske lite svaga, lite utsatta eller vad det nu kan signalera. Man är rädd att bli stigmatiserad, att bli sedd som ”den synskadade” istället för den individ man är. Och så är det ju dilemmat just för många med RP; att det känns så märkligt att känna sig gravt syn-
skadad och använda käpp i vissa situa¬tioner och miljöer och sedan känna sig nästan fullt seende i en annan miljö.

Man är rädd för vad folk ska tycka. Jag håller med i Leifs uppmaning att inte vara så rädd för att använda käpp, den kan ju vara till stor hjälp i många situationer. Men ingen får känna att någon annan säger att man SKA använda den, det måste kännas bra för en själv. Det är helt upp till var och en, alla är vi olika och har olika behov och känslor.

Med risk för att låta lite klyschig vill jag också säga att vi inte ska vara rädda att känna oss annorlunda – alla människor är annorlunda på något sätt – det finns ingen ”normalmänniska”.
Slutligen – glöm inte att anmäla er till föreningens höstmöte i Karlskoga, mer information finns inne i tidningen.
Susanne Mirshahi