Ledare Retinanytt 1:2018

Publicerat den Författare thomas

En önskan om regn

Av: Karl-Fredrik Ahlmark

Det regnar en del i Auckland, Nya Zeelands största stad. Exponerad som staden är mot havet är luftfuktigheten hög och vädret instabilt. Strålande sol byter plats med strilande regn, om vart-annat, och gör att meteorologerna har ett utmanande arbete i att pricka rätt i sina prognoser.

Det var i Auckland som Retina International World Conference hölls i år, under den nordliga hemisfärens vintertid, men väl mitt i sommaren på det södra halvklotet. Från RP-föreningen deltog två delegater och en ledsagare, som hade tur i det nyckfulla vädret. Dagarna då konferensen stängde dem inne, öppnade sig skyarna och under de lediga dagarna däromkring sken solen mestadels.

John Hull skriver i sin biografi Touching the Rock, som behandlar åren efter att han blir blind till följd av näthinneavlossning, om regnet som något av en gåva.
Det är svårt för en svensk att uppskatta regnet, men om en inte ser blir regnet till ett instrument att navigera efter. Hull skriver att öppna fönstret mot en regnig trädgård eller uteplats liknar den seende som drar upp rullgardinen och tittar ut i och över världen.

Regnet hjälper till att göra ett tomrum till något som fylls med relationer och förbindelser, ett nät med noder där en kan lokalisera sig själv och omgivningen. Isoleringen minskar och en blir en del av världen. Visserligen kan en kanske identifiera utemöblerna, krukorna eller buskarna utanför ens hus, men gör en det inte utifrån ens minne, frågar sig Hull. En känner till dem som en förutsägelse, som en kommer att gå emot om en rör sig framåt, men de signalerar ingen omedelbar närvaro, vore det inte för regnet, som plaskar, smattrar och klatschar emot. Regnet gör världen hörbar. Regnet erbjuder ett perspektiv.
Hull önskar sig inget hellre än att regn kunde falla inomhus, då skulle möbler, väggar, mattor, dörrar avtäcka sig genom deras möte med regnet.

Den dövblinda Helen Keller skriver i sin biografi ”Mitt livs historia” om att livets skola tarvar både romantik och fakta, känslor och färdigheter. Dygden tålamod lär oss, skriver Keller, att vi borde betrakta vår utbildning som vi betraktar en promenad på landet, avspänt med alla sinnen gästvänligt öppna för alla slags intryck.
Att kunna ha tålamodet som Keller och att som Hull öppna sig för regnet och se det som en gåva snarare än något att önska bort, är en utmanande tanke att tänka i Sverige i februari, men är det inte just utmanande tankar vi måste tänka och är det inte just att utmana de tankar som samhället domineras av, som retinitiker gör dagligen, när vi navigerar i en seende värld? Vågar vi också önska oss mer av inomhusregn och mindre av snöslaskigt februariregn?