Den retinitiska resenären – långsam och snabb på samma gång
Det sägs ofta att om en har RP, eller en synnedsättning i allmänhet, så tar saker och ting längre tid. Men är det verkligen sant? Med hastigheten begränsades seendet, skriver Wolfgang Shivelbush i sitt praktverk ”Järnvägsresandets historia. Områdets och tidens industrialisering under 1800-talet”. I takt med mekanik och ökad fart när räls och ånglok plöjde fram på 1800-talet, var det just synsinnet som utsattes för störst förändring – farten distanserade seendet från förgrunden och farten förflyktigade de näraliggande föremålen. Det var till och med så att lokförarna bar skyddsglasögon – farten troddes skada ögonen. Detta förändrade resandets karaktär, från att befinna sig i förgrunden distanserade sig resenären plötsligt från den och tvingades relatera sin syn på världen inte genom de enskilda föremålen utan genom de breda perspektiven. Farten framkallade ett panoramiskt seende.
Ett nytt seende framträdde alltså, ett som sökte helheten. Och är det inte just ett sådant seende som RP-resenären tvingas anamma när hen försöker skapa reda inte bara i sin egen värld men också i den intrikata världen av forskning om retinala degenerationer? I början av juli ägde Retina International World Conference rum i Taipei, Taiwan och en svensk delegation var på plats för att bevaka vad som sker både inom andra RP-organisationer globalt men också förstås inom forskningen.
I detta nummer av Retinanytt får vi läsa de rapporter som deltagarna Caisa Ramshage, Camilla Svensson, Oscar Persson och undertecknad skrivit från Taipei. Det går skenbart fort att överblicka ett fält. Gerald Chader, en lysande pedagog på det retinitiska området, avslutade konferensen i Taipei med att sammanfatta forskningsläget och konstaterade var vi står nu. Farten igen.
Allt och ingenting på en halvtimme. Den stora skillnaden jämfört med tidigare är farten och räckvidden. Som de nya tågen på 1800-talet ökade både hastigheten och tänjde resenärernas räckvidd, har den retinala forskningen ökat i både omfattning och intensitet. Vid tidigare konferenser har enstaka föredrag presenterat kliniska försök, men nu handlar i princip varenda presentation om kliniska försök. Räckvidden sträcks även ut i rummet. Den rumsdefinition som går förlorad genom risken att fastna i detaljerna, förnyas med bredden av allt som pågår. Samtliga av de sex forskningsfält som Chader summerade har nått till stadiet av kliniska försök – stamceller/transplantationer, artificiell syn, optogenetik, neuroprotektion, elektrostimulering, antioxidanter/läkemedel och genterapi. Allt går fortare, allt når längre fram. Men det är klart, ju fortare det går och ju längre en når, desto svårare blir det att överblicka. Och paradoxalt nog, även om forskningen går framåt och ökar i takt, så är forskning i sig själv en långsam verksamhet. Långsamhet och snabbhet hänger ihop, även för retinitikern. Ett enstaka forskningsprojekt talar inte för sig självt utan som en del av ett stort virrvarr av forskning som i dag pågår över hela världen. Och kanske är det just i virrvarret som ljuset i tunneln finns och skyddsglasögonen kan tas av.
Av: Karl-Fredrik Ahlmark
