Idag ska jag ta steget …
Kl. 10:15 ska planet från Bromma ta mig till RP-föreningens höstmöte i Umeå. Det är andra gången jag är med på ett helgmöte och jag ser verkligen fram emot det. I min handväska ligger den vita käppen jag hämtade ut på Syncentralen för tre månader sedan. Den har legat där och ännu aldrig blivit använd.
Vi är cirka 30 personer närvarande på mötet. Många från norra Sverige, men också medlemmar från Göteborg, Jönköping och Stockholm. På agendan står det föreningsmöte, visning av hjälpmedel, tipspromenad, chokladprovning, gruppdiskussion och föredrag av forskare. Allt är intressant, fast det som främst får mig att åka till Umeå är möjligheten att träffa och prata med andra som har RP. Samtalen med dem, som trots synskadan klarar sig och har ett bra liv, värderar jag högt.
På tipspromenaden är det många, men inte alla, som använder vit käpp. Jag går fram till en av de som går utan käpp och säger “Du går utan käpp precis som jag gör!”. Han berättar att käppen ligger i fickan, men att han brukar använda den. Sedan berättar han om händelsen som fick honom att ta steget till “den vita käppen” och jag tänker att nu är det ett perfekt tillfälle att ta fram min käpp. Här är det ingen som skulle tycka att det är konstigt. Men det blir inte av, den ligger kvar i handväskan.
Vid middagen handlar samtalet vid vårt bord om hur man fick diagnosen, vilka hjälpmedel man använder, ljudböcker och mycket mer. Vi utbyter erfarenheter och tips.
Under söndagen lyssnar vi på föredrag om forskning inom RP. Bara att höra att det pågår forskning är upplyftande och jag känner stor tacksamhet gentemot forskare som inte ger upp. Jag åkte tillbaka till Stockholm med en oanvänd vit käpp, jag var inte redo för det steget där och då. Idag, två veckor senare, har jag tagit det steget. Mycket tack vare alla de människor jag träffade på RP-föreningens möte i Umeå. De fick mig att förstå fördelarna med hjälpmedel, hur de underlättar livet som synskadad, och att käppen är ett av dem.
Av Mireya Morris