Ledare Retinanytt 3:2020 – De levande ögonblicken

Publicerat den Författare thomas

De levande ögonblicken

Sommaren 2020 har nu passerat och vi går in i en höst av ovisshet. Året har totalt dominerats av COVID-19 och pandemin har kastat ut våra liv i osäkerhet om vad som komma skall. Vi har insett att vi är beroende av varandra och att förutsättningen för att vi ska kunna trycka tillbaka pandemin är att vi behöver samarbeta och göra en gemensam ansträngning. Vi behöver både hålla avstånd och närma oss varandra. Det understryker för mig att vi är både individer och kollektiv, på en och samma gång. Som personer med RP är det bara vi själva som lever våra liv och gör våra erfarenheter. Om knappt ens vi själva kan förstå hur mycket vi ser i varje ögonblick, kan vi knappast förvänta oss att andra kan göra det. Men samtidigt som vi gör individuella upplevelser är vi delar av ett retinitiskt kollektiv, vi delar erfarenheter och kan finna stöd och tröst i varandra.

Ett sommarprat från Sveriges Radios Sommar som dröjer sig kvar nu när hösten infinner sig, är Martin Hägglunds från den 7 augusti. Hägglund, professor i litteraturvetenskap och filosofi, erinrar om att ordet ”ögonblick” i svenskan, till skillnad från andra språk han behärskar, har en tudelad betydelse; å ena sidan alla händelser och skeenden som engelskans ord ”moment” indikerar. Å andra sidan är ögonblick på svenska även det bokstavliga i att ett öga ser, att ett öga aktivt fäster blicken. På så sätt skapas en länk mellan det som ögat fäster blicken vid i rummet och det som människan erfar i tiden. Hägglund refererar till Aristoteles som liknade relationen mellan kroppen och själen vid relationen mellan ögat och seendet. På basis av denna tanke utvecklar Hägglund en intrikat religionskritik. Vi kan lämna den därhän, men jag tänker att denna relation mellan ögat och seendet är tillämpligt för oss med RP. Det handlar om relationen mellan synens föränderlighet i tiden och i rummet.

Hägglund menar att vi lever i ögonblicken, det är ögonblicken som skapar livet. Ögonblicken är samtidigt övergående, de är flyktiga, de försvinner. Men det är just för att de är övergående som de är levande. Vi är levande just för att vi är dödliga, menar han. Allt man fäster sig vid, allt man fäster blicken vid, kan gå förlorat, kan gå om intet. Men att fästa blicken är just själva förutsättningen för att gripa sig fast vid sitt liv.

Har man RP är man viss om att synen kan komma att försämras, men oviss om hur fort det går eller hurdan omfattningen av försämringen blir. Kanske ska vi, tänker jag, inspirerade av Hägglund, våga oss an ett konstruktivt förhållningssätt till hur våra ögon fäster sin blick i tid och rum. Just att delar av synen dör, gör oss till personer med RP. Det gör oss samtidigt levande. Hägglunds bok ”This Life”, där han utvecklar dessa resonemang, har översatts till svenska och ges ut i höst med titeln ”Vårt enda liv”. Vårt liv med RP är det vi har. Men att vi som individer är dödliga gör vår kollektiva RP-erfarenhet levande. Den insikten kan ge oss resurser att hantera våra livs ovisshet, att leva med RP.

Av: Karl-Fredrik Ahlmark